I en by bodde två män som båda hette Klaus. Den ene ägde fyra hästar och kallades stora Klaus. Den andre ägde bara en häst och kallades lilla Klaus. Stora Klaus tyckte om att tala om hur mycket han ägde. Lilla Klaus hade mindre, men arbetade noggrant och försökte tänka innan han handlade.
Sex dagar i veckan lånade lilla Klaus ut sin häst för att hjälpa stora Klaus på åkern. På söndagen fick han använda alla fem hästarna på sin egen lilla jordlott. Då sjöng han av glädje och kallade dem skämtsamt ”mina hästar”.
Stora Klaus blev arg. I ett häftigt ögonblick slog han lilla Klaus enda häst så illa att den dog. När ilskan lagt sig var skadan redan gjord.
Hästskinnet och värdshuset
Lilla Klaus sörjde, men tog vara på hästskinnet och gick mot staden för att sälja det. När kvällen kom bad han om nattlogi vid ett hus. Husets ägare var borta, och kvinnan där ville inte öppna. Han fick sova i skjulet.
Genom en springa såg han hur en riklig middag gömdes när husets ägare oväntat kom hem. Lilla Klaus fick en idé. Han knackade på och påstod att hästskinnet kunde berätta var mat och dryck fanns. När de gömda faten hittades blev mannen häpen och köpte skinnet dyrt.
Lilla Klaus återvände med en säck pengar. Han borde ha berättat sanningen, men när stora Klaus frågade sa han bara att hästskinn gav bra betalt.
Girigheten gör en dålig plan
Stora Klaus slaktade sina fyra hästar och bar skinnen till staden. Där skrattade köpmännen åt hans höga pris. Han förstod att han hade dragit fel slutsats och blev rasande på lilla Klaus.
Flera gånger försökte stora Klaus sedan lösa sitt problem med hot och nya överilade planer. Varje gång tänkte lilla Klaus snabbt och tog sig ur faran. Men han märkte också att hans egna knep gjorde konflikten större. Ingen av dem sov lugnt, och hela byn började undvika dem.
En kväll möttes de vid ån. Stora Klaus hade förlorat hästar, pengar och vänner. Lilla Klaus hade pengar men kunde inte känna sig trygg.
”Du började med grymhet”, sa lilla Klaus. ”Men jag gjorde inte saken bättre när jag lät dig tro något som inte var sant.”
Stora Klaus såg länge på vattnet. För första gången svarade han utan skryt. ”Jag ville ha mer därför att jag inte tålde att du lyckades med mindre.”
Ett annat slut
De gick tillbaka till byn och berättade öppet vad som hänt. Stora Klaus ersatte lilla Klaus så gott han kunde och lovade att aldrig mer skada ett djur i vrede. Lilla Klaus använde en del av pengarna till en ny häst och gav resten till värdshusets ägare, eftersom betalningen hade byggt på ett knep.
De blev inte bästa vänner, men de lärde sig att arbeta utan att förödmjuka varandra. Stora Klaus slutade mäta sitt värde i antal hästar. Lilla Klaus behöll sin uppfinningsrikedom men använde den till att lösa problem utan att vilseleda.
I byn berättades historien länge. Den handlade inte bara om vem som var smartast. Den handlade om hur avund, ilska och halva sanningar kan växa tills alla förlorar, och om att ett ärligt erkännande ibland är den klokaste vägen ut.
Den här versionen av Lilla Klaus och stora Klaus är en fri, barnvänlig återberättelse inspirerad av H.C. Andersen.
Efter läsningen
Vilket val startade konflikten? Fundera på hur berättelsen hade förändrats om någon av dem hade sagt sanningen tidigare.
Fördjupa läsningen
Som skapande aktivitet kan ni skriva två alternativa repliker som hade kunnat stoppa konflikten tidigare. Bilden eller texten behöver inte återge sagan exakt. En ny figur, annan miljö eller ett annorlunda slut visar att barnet har förstått berättelsens byggstenar och vågar använda dem själv.
Ett bra samtal efteråt börjar med en konkret händelse: Vad såg personen, vad visste den inte och vilket val gjorde den? Därefter går det att prata om avund, ärlighet och följder i barnets egen vardag. Håll frågorna öppna och låt tystnad få finnas.